Jag hade bestämt mig för att köra ett intervallpass idag, så jag snörde på mig skorna och stack ut på en runda. Intervaller är något jag gillar då man snabbt kommer upp i puls och om man bara vill kan ta man ta ut sig maximalt. Känslan då jag vet att jag verkligen tagit ut mig ordentligt är svårslagen. Idag blev det en 10 x 1 minuters tur. Träningen tar ungefär 30 minuter med uppvärmning och när jag har gjort mina tio minutrar vill jag inte springa en enda meter till. När jag känner så vet jag att jag tagit ut mig maximalt. Nedvarvningen är så underbar och lyckoruset i huvudet på topp. Endorfinkick?  - Japp.

Det var längesen jag sprang intervaller och de första fem gick av bara farten. Detta "snål-åk" fick jag betala tillbaka sedan, för när jag vände möttes jag av en kraftig motvind som bromsade upp min fart så att mina ben drog på sig mjölksyra. Andningen mellan de sista fem intervallerna var heller inte att leka med. Jag vet att intervallpass är riktigt jobbiga, men idag kändes det extra jobbigt. Så frågan är: sprang jag snabbare än vanligt och tog ut mig mer? bidrog den osammarbetsvilliga vinden? eller var det helt enkelt tillräckligt länge sedan jag körde detta pass så att kroppen blev chockad?
Jag tror på de två sista.




Ungefär så här kände jag mig efter passet.


Intervaller är ett super bra sätt att få upp sin fart och träna upp sin kondition på. Har man svårt att komma igång med löpningen är intervaller ett effektivt sätt. Därmed inte sagt att man ska springa och plåga sig själv. Allt beror på vad man har för mål med träningen.

För mig är det inte självplågeri utan en känsla av att känna mig stark då jag klarat mig igenom passet. Detta driver mig till att fortsätta med intervaller trots att det är grymt jobbigt.